lördag 15 april 2017

Déjà Vu, Déjà Vaincu


[Krönika författad i november 2015 för Västerbottens-Kuriren med anledning av attentaten i Paris, publicerad nu. Kosmetiska ändringar har införts, men texten syftar till ett perspektiv utifrån veckan 16-22 november 2015.]


Kvällen den sistlidne fredagen började jag skriva en krönika om terrorism och den konflikt mellan sekulär humanism och religiös fanatism som framträtt i tomrummet efter 1900-talets söndertrasade dikotomier. Jag var halvvägs innan nattmörkret sänkte sig över Paris och nyhetssändningarna som följde. I skrivande stund räknas 129 döda, en ofullbordad siffra, i urskillningslösa skjut- och sprängdåd. Helgens scener är de värsta sedan de tyska trupperna uppgav staden 1944.

Men det är inte utan urskillning som terroristerna valde sitt mål. Paris; där Voltaire, Diderot och Montesquieu verkade, slogs, lades till vilan. Paris, där den första sekulära republiken (efter USA) upprättades över Bastiljens, absolutismens och klerikalismens ruiner. Paris, där Karl Martells grav påminner om det nederlag han 732 tillfogade det första kalifatets arméer vid Poitiers - den vändpunkt Hitler långt senare beklagade sig över. Frankrike, som häromveckan ställde in ett möte med Irans Hassan Rouhani sedan denne insisterat att profetens diet - vatten, inte vin - skulle gälla vid konferensmiddagen. Sedan incidenten upprepades i januari var de excentriska undertonerna i en borta, i en stad där barer, restauranger och en konsertlokal beskjutits och det förbjudna vinet blandats med blod. De sedan länge förruttnade likens livshållning och dogmer, påtvingade de levande med olika grader av förmaning men likadeles utan urskillning.

Ty konflikten som utspelas i Europas hjärta och på dess tröskel representerar allting jag föraktar och allting jag älskar. Lösaktighet mot sexuell repression, social och vid knivseggen, laïcité mot sharia, tankeväckande satir mot tankelös recitation, nationalförsamling mot nattligt samkväm med ärkeänglar som lagens källa. Kärlek till livet och förhoppning för döden. Och andra krafter mobiliserar. Med stundande regionval kommer dåden som en vitamininjektion för de som söker dela landet i jihadister och nationalister, ty när slaget kommer vet båda sidor att segern är given. Detta andra Poitiers, inte siffran 129, var hela syftet.

En anekdot rörande salafistisk terrorism, dess dödliga fascination med det första kalifatets vanor och livsval samt dess ömsom diaboliska, ömsom tragiskt fallna medlöpare förtjänar att upprepas. 1785 besökte Thomas Jefferson ambassadören för de nordafrikanska barbareskstaterna, den terrorstat som i det Osmanska rikets sönderfall uppstått på Europas tröskel. Ämnet rörde europeiska och amerikanska sjömän som kapats och sålts till slaveri i Mellanöstern (omfattningen var i miljontal, enskilda ättlingar måste i dagsläget vara på väg "hem", om än utan att veta om det). Ambassadören, hellre än att kritisera misären i Paris' förorter - värre då än nu - eller amerikansk utrikespolitik - ett ännu okänt fenomen - försäkrade Jefferson med månne berömvärd uppriktighet att "alla nationer som icke erkänner profeten är syndare, som det är de troendes rätt och plikt att plundra och förslava, och att envar som stupade i detta krig säkerligen skulle gå till paradiset". En ursäkt som, med tidsenliga komplement, ekat genom historien.

Ambassadören, i en icke unik gest, antydde sig villig att avstå plikt och paradis mot kontant betalning. Jefferson lovade varken guld eller Hollands uttalat "skoningslösa" gensvar. Men veckor efter hans tillträde som president seglade en armada, som i samverkan med en svensk flotta under Rudolf Cederström och grekiska och arabiska legosoldater reducerade barbareskstaterna från kart- till historieböckerna. Zapatas ord ekar också genom historien, sist av den fallne Charlie-teckaren Charb: Det är bättre att dö på sina fötter än leva en livstid på sina knän.

* Så även när incidenten upprepades i januari följande år.