Vad är Religionsfrihet?

De senaste dagarna har genomfarits av en hård inre kamp. Hård är sannerligen inte ordet, men något tidsödande. Jag är numera av uppfattningen att religionsfrihet är något överflödigt, och med det menar jag inte att religiösa åsiktsyttringar eller avsaknad av detsamma är något som inte är nödvändigt att beskydda, inklusive med tvångsmakt, på samma grunder som all annan åsiktsyttring. Mitt dilemma beskrivs istället med en retorisk fråga; föreställ er ett öppet demokratiskt samhälle, med obegränsad (åtminstone till innehåll och budskap) yttrande-, åsikts-, mötes-, demonstrations- och rörelsefrihet men utan specifik rätt att utöva religion, och frambesvärj sedan att en eller flera individer tvingas eller förhindras delta i religiös verksamhet utan att nämnda rättigheter nagelfars.

Är det möjligt? Förvisso kan rörelsefriheten som bekant inskränkas även i en demokrati om en domstol så finner lämpligt efter (misstanke om) brottslig handling, men även en cell erbjuder rörelsefrihet från sängen till altaret, och varken litteratur eller (lågmälda) meningsyttringar berättigar ytterligare inskränkningar av den intagnes frihet; det tycker i alla fall inte jag. Om det kan betraktas som omöjligt, kan religionsfriheten då stämplas som rationellt oberättigad? Slutsatsen jag vill komma till på ett ungefär vore att, intellektuellt och med tiden möjligen också praktiskt, ersätta konceptet religionsfrihet (friheten till vad?) med den nästan lika kända devisen om det offentligas och spirituellas benhårda och kompromisslösas åtskillnad ("a wall of separation" med Jeffersons ord). För att undvika ett Moment 22 måste religion och tro nämnas i en sådan kontext att denna åtskillnad kan garanteras från första början - för vilket det kanske bästa exemplet formuleras i första författningstillägget i USA:s grundlag, händelsevis samma som ska garantera oreglerad åsiktsfrihet. Från en rationell synvinkel är det, emellertid, den enda eftergift jag kan rättfärdiga.

Tron används som ursäkt till åtskilligt, och inte endast i de delar av världen och samhället där den är ett imperativ. För er som är bekant med konceptet positiva och negativa rättigheter vill jag sammanfatta det som följande; religionsfrihetens alla negativa rättigheter finns samlade i de övriga fri- och rättigheter som vanligtvis nämns. Rätten till obegränsad åsiktsfrihet och kroppslig integritet, åtminstone från andra individer, gör det mycket svårt att förhindra en religiös ritual om inte misstankar om ett icke-religiöst betingat brott föreligger. Religionsfrihetens inte sällan åberopade positiva rättigheter utgör tvärtom ett bålverk mot just denna öppenhet och individens integritet. Rätten att jag avstår från att producera till avskyvärdhet gränsande förolämpningar om heliga ting eller avvisar villfarelser om gudomlig uppenbarelse, jungfrufödsel, profeter, änglar, vittror, orcher, Jultomten och så kallade heliga skrifter är ingen legitim rättighet. Rätten att utsätta en annan individ för omskärelse eller mindre oåterkalleliga religiösa riter på grundval av eget godtycke är inte en legitim rättighet. Rätten att bära av en spekulerad makt eller av denna godkända kulturella koder föreskriven klädsel eller än värre, påtvinga en annan individ till nämnda eftergifter när världsliga föreskrifter predikar motsatsen är inte en legitim rättighet. Religionen har inga fri- och rättigheter och ger inga sådana åt dess utövare. Till 1970 var motsatsen ett lagstadgat faktum i och med den svenska trosfridslagstiftningen. Den lever fortfarande kvar i form av föreställningen om religionens rätt och den respekt den kräver inför sitt eget väsen.

Utdrag ur mitt inlägg i ämnet på Historum.com:

What is freedom of religion?
My personal standard, until I have been taught another sense on the matter, is that the term "separation between state and religious matters" (including of legislation and minarets, for instance) is preferrable to "freedom of religion". Not that I do not respect the latter; it is not by accident that Hoxhaist Albania, the world's first Atheist state was one of the worst regimes of post-WWII Europe, possibly the very worst, which also persecuted vegetarians, for instance, by forcing workers and schoolchildren to consume pork in an inhuman attempt to enforce defiance of Muslim doctrines. But I am concerned whether law is to touch on the matter at all and consider faith a matter of special breed worthy a special brand of protection. Vegetarians, such as myself, are not protected in this special way, to play on an already given example, though it is implicit by other rights granted. Forced consumption of anything of a value repulsive to the consumer would be considered abuse at the very least (I do not even believe it has been tried at Gitmo), but it doesn't mean there ought to be a "freedom of diet".

Om lagstiftning ska vila på en sådan grund som jag just beskrivit bör dess roll i sammanhanget begränsas enbart till att markera separation (om än inte avstånd, i etisk bemärkelse) från det subjektiva, det metafysiska, det förment gudomliga. Religiösa ärenden ska i en sekulär kontext, liksom allt annat, hanteras med sekulära handskar och tänger. För om rätten att fritt utöva eller markera avstånd från en eller flera övertygelser eller doktriner inte respekteras är det inte enbart ett religiöst dilemma. Om däremot tro på en himmelsk diktatur och ordning kan tillförsäkra troende individer privilegier eller stöd som utan denna uppfattning inte tillerkänts så är det oförenligt med en sekulär grundlags principer.

Universella fri- och rättigheter klarar sig utmärkt utan religionens närvaro - den utgör däremot en, med rådande konsensus kring tro och vantro, utmärkt bastion för ytterligare övergrepp på mänskliga fri- och rättigheter. Mr Jefferson - build up that wall! Allt därutöver är endast eftergifter till kvarlevande spekulation om människans predikament som, emedan odödligare än människan själv, inte är ett argument.

Hela tråden finns på denna länk;

Och för er som tycker att hela resonemanget är bullshit, eller något som vann mig en gnutta sympati, här är fantastiska Vangelis.