På söndag är det val, inte i Sverige, men av flera skäl är det tacksamt att kampen om Simon Bolivars för nu levande sydamerikaner mest betydelsefulla arv, den venezolanska presidentposten, har uppmärksammats även i det fjärran Norden, så långt från ett riksdagsval som vi kan komma. Jag har några gånger förbannat mig över avsaknaden av en i allmänna val tillsatt statschef i Sverige, något som möjligen kunde ha avhjälpts om Bolivars föregångare Francisco de Miranda stannat i Stockholm 1787 och hjälpt till att åstadkomma en verklig revolution här istället. Kanske hade det varit vist att avstå från en sådan inbjudan, om inte annat av hänsyn till den ur ett postkolonialt perspektiv mer betydelsefulla befrielsekampen från Spanien. Eller kanske för att valet av befriare ofta sätter sina spår i ett lands politiska arv. När Gustav III red genom gamla stans gator 1772 till folkmassornas triumf efter att ha avsatt den impopulära kvasidemokratiska mösspresidenten von Düben klappade hovarna i takt med Bellmans för tillfället komponerade Kung Gustafs skål och folkmassornas jubel. Årtionden av söndrande partistrider, oligarki, riksdagsdespotism, merkantilismens övergrepp och misär, nationell underkastelse och käbbel skulle städas undan i det makadam som sveptes upp. Den långa kampen för Upplysning, Befrielse och Nationellt välstånd kröntes 17 år senare, ironiskt nog franska revolutionens och president Washingtons första år, genom Förenings- och Säkerhetsakten som i allt utom namn återinförde diktatur och pressofrihet. Med bakgrund i detta hade jag föredragit att sätta mitt lit till Miranda 1787, även om resultatet kunde ha blivit lika ödesdigert - och desto mer långvarigt.
När Nehru i all tysthet kämpade för en tystare revolution i brittiska Indien författade han 1937 under pseudonym följande ord om sitt eget framtida maktövertagande; "I denna revolutionära epok står Caesarismen alltid vid dörren. Är det inte möjligt att Jawahar kanske ser sig sjäv som Caesar? ... Han måste kontrolleras. Vi vill inte ha några Caesarer."
Sedan Caesar dragit sina sista andetag var Bolivar den näste som skulle bära hans titel. Bolivar - El Libertador, som han kallades i Bolivia, det nyfödda land som "likt Romulus' Rom" skulle bära sitt namn efter Libertador Bolivar. I Peru, i bästa caesariska manér, bekläddes han som El Dictador. Någon av hans snara efterträdare snappade upp misstaget och korrigerade det till det mer statsmannalika Presidente. När Venezuelas grundlag 1999 av den nyvalde folkhjälten, militären, kuppmakaren och nydanaren Chavez, det gamla korrumperade partisystemets baneman, ändrades för att inkludera El Dictadors namn i landets bestod denna detalj, även om den gamla titeln återupplivats på senare år av Chavez' fiender. För någon vecka sedan omnämnde Aftonbladet skrämmande nog Chavez som "diktator". Men de stödjande rösterna inom som utanför landet har tveklöst mildrats, även om de fick ny kraft när El Libertadors gunstling själv utsattes för ett kuppförsök 2002 och i flera dagar övervägde exil på Kuba framför att kvarstå under en inhemsk olaglig regim. Likt sin förebild lyckades han spränga nätet, och omvaldes med storslaget stöd 2006. Misslyckandet att i en folkomröstning ytterligare ett år senare omvandla Venezuela till en "socialistisk" såväl som "bolivariansk" republik och undanröja de sista konstitutionella hindren för sin revolution misslyckades var det hans första otvetydiga motgång. Efter ett nytt försök 2009, nu utan krav på omvälvning till en socialistisk republik, ändrades grundlagen med knapp marginal, och det är i detta kölvatten som delar venezolanerna i två större läger inför söndagens val. För - eller emot - det bolivarianska projektet?
Läromästaren?
När rösterna läggs på söndag och räknas är det inte enbart Bolivars efterträdare som ska tillsättas; det är mycket sannolikt att den konstitutionella demokrati som klarat sig relativt väl - med latinamerikanska mått - kommer att utvecklas till något helt annat om den bolivarianska revolutionen fortgår i sin nuvarande form. Freedom Houses rapport om den demokratiska utvecklingen i landet, som ni kan läsa här, talar om en allt mer åtstramad form av pressfrihet, en maktdelning som i allt utom namn satts ur spel, om politiskt tillsatta domstolar (en fråga där Sverige knappast är en förebild, men åtminstone inte sämre än vår väl fungerande parlamentarism) och en nedbantad legislatur som gjort ytterst lite för att markera sin självständighet mot en förment oberoende presidentmakt. Sist parlamentsval hölls såg oppositionen sin chans till bojkott mot den kvasidemokratiska församlingen och Chavez' parti slutade med 116 av 167 platser. Sedan 2010 är fördelningen mer proportionell; 5,3 miljoner för samlingspartiet MUD mot 5,4 för Chavez' Socialistiska Enhetsparti, eller 65 mandat mot 98. Det lönar sig att komma först - i London och i Caracas.
Pressfriheten är den sämsta på Amerikas fastland, om än betydligt bättre än Kubas. Dessvärre råder det föga oenighet om i vilken riktning det bär åt vad gäller statsapparatens strypgrepp om oppositionella medier. Radio- och TV-kanaler har bojkottats och stängts ned med mer eller mindre välvilliga våldsmetoder, och allt efter att El Presidente mött på en allt starkare opposition har hundratusentals väpnade fanbärare organiserats till en alternativ armé i staten. Det finns all fog att ifrågasätta med ödmjukhet när FH klassar den venezolanska demokratin med katastrofstämpeln 5 av 7 (mot år 2002, med 3/7 i fråga om politiska rättigheter). Sverige har en solid 1a; likaså det i jämförelse genomkorrumperade Italien, som kontot Lars Ohly i en argumentation på Twitter framhävde som minst lika odemokratiskt som Venezuela. Eller så var det kontentan att det var Venezuela som var minst lika demokratiskt. Man bör käbbla om siffror, det är politikens roll om man befinner sig på rätt ställe, men ingen som är nyktert påläst om EU:s och Europarådets krav på konstitutionella principer och mänskliga fri- och rättigheter torde förneka att Italien aldrig, aldrig skulle kunna accepteras som fortsatt medlem av Europeiska Unionen om situationen var så illa som en notorisk bolivariananhängare alltså vill få det att framstå. Det är ett skamfilat argument som i det grövsta förnekar faran och ovärdigheten - och i det även rapporter från reportrar utan gränser, FN, Amnesty och varenda oberoende människorättsorganisation värdig namnet - i Venezuelas kursriktning på området under de senaste decennierna - ironiskt nog när den amerikanska maktdelningsprincipen tycktes någorlunda säker från demagogiska militärer med böjelser för många och direkta omval och långa mandatperioder, med de notoriskt aktuella örepublikerna Haiti och Kuba som notoriska undantag. Pressfriheten har dessutom stött på omfattande bakslag - har jag nämnt det? - och oberoende TV- och radiostationer har avstängts och konfiskerats med miljonböter som tack för den avbrutna driften.
När merparten av oppositionen tillkännagav Capriles Radonski som sin presidentkandidat i våras tvekade varken folkets banérbärare eller de statsstyrda medierna länge innan fördömanden som "förrädare", "fascist", "gris", "homosexuell" och "sionistisk agent" haglade över den 38-årige judiskättade advokaten. Jag kan endast motvilligt finna det i mig att stödja den okände, politiskt oerfarne underdog som på söndag kan det vara slutet för västra Hemisfärens mest långvarige ledare. Om nu inte Chavez väljer att anpassa sig och återkommer som pånyttfödd demokrat för att åter presidera över en pånyttfödd demokratisk författning, som sin gelike Daniel Ortega i Nicaragua - då ung, viril och snabbkäftad gerillakämpe, nu långt över medelåldersstrecket, rundmagad och förvånansvärt konservativ, inte minst i den för de amerikanska demokratierna plägande abortfrågan, som sandinisterna för tillfället löst till den inflytelserika katolska kyrkans favör. Det är kanske att föredra. Att endera av alternativen så bryskt skulle avbryta bolivariseringen av det som för inte så länge sedan var Sydamerikas kanske rikaste och mest välrespekterade demokrati skulle av många mottas som en oersättlig lättnad. I sann ocaesariansk, obolivarisk anda. Vem av oss kommer ihåg storverk med namn som Isaias Angarita, Rafael Caldera och Romulo Betancourt?
Färgglad i det gråa - Christopher Hitchens (andra f.h.) i Venezuela 2008. Skymtar jag samma blick som hos Bolivar, ovan? Eftersom jag gillar hans kommentarer om utrikespolitik finner ni hans kommentarer om Chavez här.
"Finns det en visare humanism än socialismens humanism, som på 35 år fördubblar medellivslängden hos ett helt lands befolkning?"
Mehmet Shehu, ordförande i Albaniens ministerråd, 1979
Likviderad av säkerhetspolisen DSS 1981
Sedermera fascist, landsförrädare, självmördare och agent för KGB, CIA och den jugoslaviska säkerhetspolisen UDBA.
Nu vill jag inte hacka på humanismen (jag vill helst inte ens se det här som ett ideologiskt inlägg), endast på Shehus, al-Gaddafis, Lukasjenkas, Khameneis, Chavez' och alla likasinnades alla definitioner av humanism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar